lizavet.blogg.se

Om man till exempel bor i en vacker villa på landet med stor trädgård, eller om man alltid är två föräldrar hemma, Då kan man vara en ständigt aktiv och rolig förälder. Men när man är ensam hemma med tre ungar i väldigt krävande åldrar, då är det fasen inte lätt.
En 4 månaders bebis som ständigt behöver mig, såklart, som utvecklas och behöver träning och stimulans som jag inte kan ge henne hela tiden eftersom jag samtidigt tampas med en tvååring som gillar att slåss och skrika (hon har inte riktigt fattat att det gör ont), och en fyraåring som vill att man ska titta på precis ALLT hon gör.
Jag vill klona mig själv för att inte känna mig som den sämsta mamman i världen.

Jag vill ju titta på alla påhitt, jag vill ligga och gosa med min bebis och se henne göra framsteg i lugn och ro och jag vill kramas med min tvååring och nära runt henne så som hon vill. Men jag räcker liksom inte.
Den känslan är så hemsk.
Att lyckas få med sig tre kids bara ut på gården är ett projekt, som också resulterar i att jag ser ut som ett spöke och börjar undra om folk tror att jag stulit barnen och egentligen hör hemma på ett mentalsjukhus.
Vi vet ju hur alla dömer varandra. (Säg inte att det inte är så för det får jag ständiga bevis på)..

Önskar av hela min själ att folk var mer stödjande emot varandra.
I dagens samhälle vågar man inte yttra sig om att det är tufft med barn.
"Det är väl bara att..".. NEJ. Det är inte bara att. Vårt hem ser ut som en svinstia. Jag hinner ingenting.

Men tacksamheten är ändå störst. Barnen kommer alltid först. Och vi alla gör fan så gott vi kan.