lizavet.blogg.se

Detta måste sluta, denna jävla skam som dras över mammor som väljer att inte amma/inte kan amma! I varje litet häfte/rådgivning/samtal man får efter man fött barn så utgår det från att man är en ammande mamma. Som att det är självklart. Det talas om att barn som inte ammas utsätts för högre risk att utveckla allergi och inte få i sig ordentlig näring. 

 När jag läser en artikel om att "träna rätt för att återfå din kropp", ja även där utgår man från den ammande mamman. 

När jag hade fått Selma, mitt första barn, som efter ungefär två dygn med fruktansvärda värkar, föddes med akut kejsarsnitt, fick jag höra på neonatal där vi låg med henne, att jag var "en väldigt lat mamma som inte ammade mitt barn".. Där satt jag, i total chock, med smärtor från topp till tå och grät som en stucken gris och får höra dessa ord. Och då ska jag tillägga att jag försökte och försökte men inget funkade, mjölken kom inte igång och Selma sondmatades för att hon var dålig när hon kom ut. Tillslut vågade jag be personalen om flaska, och då förstod jag ochså hur jävla oviktigt det var med just amning. Och den stenen som släppte från mina axlar var enorm. Men ändå fick jag höra hela tiden om att jag borde amma osv.

När jag fick Kerstin, vår andra dotter, bestämde jag mig för att ge amningen en chans. Det var hemskt. Det kom in folk på vårat rum hela tiden och skulle nästan ligga på mig för att "hjälpa" mig med amningen, jag grät av smärta, och bad återigen om att få prova med lite ersättning. 

Barnmorskorna ojade sig och stönade över att jag skulle "förstöra" hennes naturliga sug. Väl hemma kämpade jag mig blodig (bokstavligt) med den förbannade amningen. Jag skämdes över att jag inte orkade med det, men till slut gav vi flaska. Och se! Hon överlevde trots mitt hemska beslut!

Med Kajsa, sa jag till min barnmorska att jag kan ge det ett försök men om jag känner samma igen kommer jag vara tydlig med det.

Jag försökte. Och försökte. Men inte lika intensivt denna gången, och bad om att få ge ersättning, och återigen fick jag blickar som talade om att det var "synd om bebisen", och klapp på benet som sa "ska vi inte försöka lite till då?", men till slut gav dom sig. Som att jag inte vet vad som är bäst för mig ock mitt barn? Jo då det vet jag! Tack ska ni ha!

Varje läkare/barnmorska/sjuksyster jag mött efter denna graviditet har utgått från att jag ammar, och varenda gång jag säger "nej hon är ett flaskbarn" så kan jag känna deras tankar nästan. 

INGEN har sagt något positivt till mig om att det faktiskt är okej att inte amma.

För det ÄR okej att inte amma. Det är ingen synd att låta bli. Och till dom mammorna som faktiskt rent fysiskt inte KAN? Vad menar ni att dom ska göra? Det finns ersättning som ger precis den näring som barnet behöver.

"Men närheten då?" 

Men LÄGG AV svarar jag på det, vad tror ni att vi som ger flaska gör med våra barn? Att dom ligger i ett svart, kallt rum och vi kommer in med handskar och bara stoppar in flaskan? Nope! Flaskbarn får exakt lika mycket närhet och kärlek som ett ammande barn. 

Så sluta döma mammor som inte ammar. För jag vill ochså kunna mata mitt barn utan dömande blickar, utan konstiga frågor, och utan att någon förutsätter att jag är en kass morsa.

För det kan jag be att få tala om, att jag är en helt grym mamma, hur jag än matar mitt barn. 

Och där med basta! 

Annars är det bara bra tack!