Innan jag fick barn var jag den mest konsekventa tålmodigaste och lugnaste barn-personen. Att se på när andra hade barn och hur "dåligt" tålamod dom hade skäms jag för idag! Hur jag kunde kläcka ur mig "men det är väl bara att säga nej och så får ungen bli arg då?"
Eh. Nej. Det är INTE så enkelt.
Min vardag; barnen vaknar, genom att dom väcker varandra, ungefär 5-6! Då ska den stora ha sin välling (som hon vägrar sluta med), ny blöja, och alla sina TUSEN nappar. Det ska startas barnprogram och gärna gnällas lite över trötthet.
Samtidigt ska den lilla underhållas för att inte bli otålig i väntan på sitt blöjbyte plus mat. När matandet är färdigt så ska det lekas. Den lilla på ett täcke på golvet med massa roliga grejer, den stora vill göra ALLT utom att vara med den lilla.
Tiden går.
Sen är det matdags igen. Och igen. Och bajsblöjor. Och den där stressen att "herregud vi måste ju gå ut så barnen får luft" och ut går vi. Den lilla somnar i vagnen och den stora vill BARA göra sånt som involverar att jag inte har ett till barn med mig.
In igen. Vila. Först vilar den lilla medans jag försöker få den stora att vilja tagga ner och blunda lite. När hon blundar vaknar den lilla.
Jag kan hålla på hela dagen och beskriva men dedär med att vara en samlad, lugn, konsekvent mamma.. Njae. Vi gör det som funkar liksom.
Börjar man dagen 05, då får man ta till vilka knep som helst, så länge knepen inte innefattar socker, om du frågar mig. Men funkar det att den stora får ha ipaden i en timme medans jag fixar i ordning hemmet och den lilla så låt gå! Jag är en jävla supermamma som ens gör detta
Fast har man världens bästa barn är det värt all sömnlöshet, allt kräk i håret, allt bajs man har på lite olika ställen. Ni fattar!
Kärlek!
