Jag skriver inte as-mycket här längre. Men så har jag grubblat hela dagen. Så då tänkte jag att jag delar väl med mig!
Det finns inte jättemycket längre som gör mig ledsen och arg. Men det finns ett par saker, jag tror fler känner igen sig, gör ni inte det ; grattis! Ni har antagligen uppnåt total lycka.
Vi alla blir liksom äldre. Förmodligen lite visare, och kanske vissa av oss lär sig att fatta bättre beslut och tänka en extra gång.
Men så finns det ändå små saker som rör upp mycket känslor i mitt allra innersta.
Och det är när människor bara lämnar varandra. Oftast börjar det med ett litet lätt avstånd. Det dröjer kanske lite extra innan man hörs av, smsen kanske kortas ner eller så uteblir svar helt. Såklart är det helt okej. Även om man kan bli sorgsen och ledsen av det också. Men så kanske man ändå vågar sig på att fråga "är något fel?". Svaret är oftast ett förnekande och nej nej inget är fel, men avståndet kvarstår och en viss kylighet smyger sig på.
Ni fattar vad jag menar. Gör ni inte det: grattis.
Att ignorera människor är det värsta man kan göra enligt mig. Att låtsas som att de inte ens existerar.
Att behandla andra som luft. Jag vet det. Jag har blivit utsatt för det och även utsatt andra för det och det är vidrigt. Att stå och hoppa och stampa och bara vilja ha svar från någon. Och inte få det.
Jag ryser när jag tänker på det.
Jag menar inte att det är det värsta som skulle kunna hända mig men i relation till andra är det det mest effektiva sättet att få någon att känna sig riktigt liten.
Ni hävdar på nätet att man ska va snäll och god, behandla andra väl och kramas, men lever ni som ni lär?
Jag läser mycket om mobbning, det socials spelet och hur människor behandlar varandra. Jag är väldigt fascinerad av människans psyke och hur man uppfattar andra.
Så detta handlar givetvis inte bara om känslor utan jag funderar mycket på det över lag. Men jag kan liksom se mönster. Granskar man människors olika reaktioner så kan jag beta ner det till två olika typer (OBS! Mina åsikter, ej fakta).
Den som alltid kollar läget och vill ses och höras och ofta tar kontakt med andra.
Och den som tar emot kontakten. Som oftast blir van att aldrig behöva anstränga sig.
Det fungerar ju för det mesta eftersom man har mer att göra på dagarna än att bry sig om vem som hör av sig mest.
Det handlar inte om det egentligen utan om att jag tycker att folk bryr sig om varandra alldeles för lite.
Alltså ALLDELES för lite. Jag hatar "sätt alltid dig själv först"-snacket just för att jag inte kan leva efter det. Men jag önskar att jag kunde det eftersom vi lever i ett samhälle där man verkligen behöver tänka så, eftersom att människor ofta gör varandra illa och man lätt kan bli väldigt bränd om man sätter någon annans känslor framför sina egna. Jag vill inte att det ska vara så även om jag såklart bryr mig extremt mkt om mig själv. Men jag bryr mig om andra lika mkt. Jag tror alla gör det egentligen men som ett skydd så måste man försöka hitta ett sätt att inte bry sig så mycket. Och det fungerar ju i de flesta lägena, även för mig men ibland bara brister det.
Mitt hjärta finns hos dom jag inte längre har nära mig i mitt liv. Sorg över hur man kan behandla varandra illa.
Ilska över att folk säger dumma saker och slåss och är allmänt elaka.
Glädje över dom fantastiska jag har runt mig varje dag.
En gnutta stress över att jag vill skaka om vissa människor och banka in lite ödmjukhet och värme i deras hjärtan.
Att människor ska slippa bygga höga murar kring sina hjärtan för att inte bli sårade.
Många gånger tänker jag för långt, alldeles för länge och till slut är hjärnan en stor skål med puré och jag får göra saker som att skrubba golven hemma för att slippa tänka. Är det bara jag som ligger sömnlös över detta? Alla verkar så befriade från oro och som att det bara flyter på. Och såklart är jag inte så urblåst att jag inte fattar att många lever bakom en fasad. Men önskar inte ni också att man kunde slippa det? Att man inte är automatiskt töntig och ocool för att man lättar på sitt hjärta? Och att man kanske faktiskt kunde ta bättre hand om varandra?
Aja.. Godnatt. Adjö. Vi får väl se om vi alla vaknar i morgon till en mycket tryggare värld. Och slipper dumheter och skit man läser om varenda dag. Ta alltid hand om varandra, och det är liksom aldrig "för sent" för någonting.
(PS, vet, jag hör till den ocoola gruppen som gärna öppnar sig online. )
