På alla plan och nivåer och i alla lägen är jag fullblodad feminist. Jag avskyr patriarkatet och jag tar ett enormt avstånd till könsnormer.
Men som förälder så hamnar man i ett jävligt jobbigt läge. Jag har två döttrar. En av dom såpass stor och medveten att kunna välja själv. Den andra kan jag fortfarande klä på vad jag vill och så vidare.
Men till min tvååring. Hon (ja hon) är väldigt verbal. Hon vet vart snippan och snoppen sitter på kroppen hos olika personer, hon är medveten om att mamma har tuttar och att pappa har snopp och så vidare. Hon är medveten om sig själv.
Och hon älskar rosa, hon älskar prinsessor och hon älskar dockor.
När hon var "liten" klädde jag henne i blått och grönt för att jag tyckte hon var så fin i just dom färgerna, hon fick leksaker av alla dess slag för att få möjligheten att välja själv, jag blev nästan vansinnig när folk på stan antog hennes kön genom att utgå från färgerna på hennes vagn och kläder och vi har aldrig aldrig aldrig talat med henne om vad som är för pojkar och vad som är för flickor osv.
Trots mina försök att hon inte ska hamna i något fack eller behöva rätta sig efter några normer så är hon ändå; enligt normerna, en typisk flicka.
Jag kan nästan ibland känna "herregud har jag gjort något fel? Varför vill hon leka mamma pappa barn och prinsessa?" Sen blir jag förbannad på mig själv som ens tänker så, hur skadad man är av allt runt en.
Att mina barn inte ska få vara precis det dom är. Visst får dom det säger ni men se er omkring. Allvarligt talat.
I hjärtat och in i märgen kommer jag alltid att kämpa för kvinnorätt och jämställdhet. Men låt för fan barnen vara. Låt. Dom. Vara.
Döm inte föräldrar innan ni själva sitter där.
Låt barnen vara precis de dom är. Alltid och föralltid, utan undantag. För att förtrycket börjar innan dom ens fötts.
Och dessa SJUKA könsnormer måste fanimej krossas.
