lizavet.blogg.se

Jag vet att alla fungerar och tänker på väldigt olika sätt. Säkert tycker folk att ju äldre man blir desto mindre upplever man ångest och oro. Jag tillhör de som inte håller med där. Främst för att jag själv fortfarande kan uppleva precis lika stark ångest som jag gjorde för 10 år sedan. Men ochså för att jag tycker att "vuxna" nästan uttrycker sin ångest tydligare än vad personer som är kanske 16 år gör.
Då menar jag att man kanske inte svävar ut på samma sätt som en 16 åring, men det syns ändå.
Kanske genom vilka man väljer att umgås med, vad man gör med sitt liv osv.
Inget jag tänker spekulera i för mycket för jag kan trots allt inte veta hur andra går runt och tänker och känner.
Jag kan alltid bara utgå från mig själv.

Jag vet att det är belagt med skam att lida av ångest. Det ses av många som ett tecken på osäkerhet, dumhet, brist på perspektiv osv.
Jag håller inte med. Jag är varken dum eller osäker. Men jag kan vakna vissa dagar med ångest som är förlamande. Det är hemskt. Vissa gånger är det ingen fara, det kan gå ganska snabbt att slå sig ur det och kunna tänka rationellt.

Men de gånger som man slås av den ångesten som gör att marken nästan skakar under fötterna. Det är sånt jag menar, sånt som måste tas på allvar.

Det finns inget som heter att man är sämre än någon annan för att man lider av ångest. Den tar på olika sätt på olika personer.
Min största svaghet i just ångest är känslan av ensamhet, otrygghet och att känna att man är helt obetydlig. Trots att jag i mitt huvud innerst inne vet att det inte är så.
Men om man hade kunnat förinta känslan av allt detta så hade ångest inte funnits.
Det förstår vi ju någonstans.
"Men det är ju inte så som du känner, du får sluta tänka sådär. Inte vara så känslig!"..
Att säga så gör tyvärr inte att personen med ångest slutar ha ångest. Det gör bara att personen kommer känna sig helt jävla sämst som tydligen inte besitter förmågan att skaka av sig skiten.
Faktiskt. Jag tänker aldrig sluta prata om eller skriva om detta.
Det sitter nämligen för många personer i samma båt. Jag vet att en av alla som kanske läser detta kommer känna igen sig. Jag vet också att en (minst) kommer tänka "åh lägg av detta är uttjatat.."
Det är inte uttjatat. Inte så länge folk dör av psykisk ohälsa, inte så länge mobbing och sån skit fortfarande pågår.

Jag vägrar bli en sån som hänger på strömmen om att inte få känna utan att bli stämplad som idiot.
Dålig mamma, dålig arbetsmoral, dålig kompis, dålig person.
Du känner starka känslor av oro/ångest/you-name-it, och får höra "skärp dig".
Nä, jag köper inte det.
Det är inte okej.
Som mamma till tre tänker jag mycket "undrar om något av mina barn kommer känna så som jag har känt och känner.."

Ja det kanske dom kommer. Kanske är vissa såna saker ärftligt. Kanske kommer det bli en liten miniversion av mig i en av dom.
Då är det väl vårt ansvar som föräldrar att hjälpa våra barn? Lika mycket ansvar har vi för våra medmänniskor. (Ja, jag tycker verkligen det)
Förståelse måste öka, och inte minska, som den faktiskt gör mer och mer.
Jag vet inte HUR många relationer i mitt liv som spruckit för att jag har varit på ett sätt, ett sätt jag inte gillar själv, så någonstans fattar jag att folk inte orkar med mig. Samtidigt som jag kan tänka "men vad fan jag kan inte hjälpa detta, detta är inte ett aktivt val jag gör, det är något jag inte kan styra över hur gärna jag än vill, men jag försöker."

Men som mamma till tre. 27 år. Då "ska" man inte känna sån ångest, man ska inte vara irrationell när det kommer till vissa saker, man ska ska ska inte känna så mycket annat än att livet är underbart.
Det känns näst intill pinsamt att vara vuxen och leva med ångest. Fastän att jag vet att jag borde sluta bry mig om vad alla tycker så är det nästintill omöjligt.
Det är tröttsamt att höra att man ska sluta tänka sådär eller göra så eller känna så.
Så galet tröttsamt. Faktiskt utmattande.
Jag kan se tillbaka på vissa delar i mitt liv och nästan kräkas. Så dumma saker man gjort, sagt, betett sig.
Sånt kanske man inte gör på samma sätt längre men känslan är densamma.

Jag tycker att man ska våga prata om sånt.
Alla håller inte med mig. Så är det. Men folk tar fortfarande livet av sig, folk kan inte jobba/plugga, sköta relationer osv.
Så länge det finns något som heter psykisk ohälsa så finns det ett problem, om vi kan ta oss an det problemet tillsammans så kanske det finns en ljusning i människors mörker.
Ångest är inte bara en person som ligger under ett täcke och grinar och beter sig konstigt.
Det är kanske den personen i kassan på Ica, som behöver medicinera för att ens orka se sig i spegeln, det är kanske din bästa vän som alltid är på språng och verkar skitglad men som kämpar ihjäl sig inombords eller ditt barn som på utsidan verkar som en i gänget men som egentligen känner sig som den minsta i världen.

Ni fattar.