Japp! Tre stycken. Tre helt underbara ungar. Min största kärlek i livet. Det bästa jag någonsin åstadkommit. Utan barnen vet jag inte vad jag hade gjort. Kan knappt minnas vad jag gjorde innan barnen.
Men nu tänkte jag skriva om något som inte direkt rör barnen. Barnen är som sagt det bästa jag har. Inget kan någonsin ändra på det.
Detta inlägget är riktat till föräldrar. Men också till er som träffar trötta föräldrar.
För trött, det är jag. Inte nog med att jag födde barn för 5 veckor sedan så har Niklas börjat jobba igen och jag står med ansvaret över tre ungar. Två var liksom lite lättare, en på varje arm. Tre. Det är en utmaning.
Alla tre med olika behov, men lika stora sådana.
Kajsa har dessutom ett stort bekymmer med magen vilket gör att hon skriker en hel del.
Vilket i sin tur gör att dom andra två inte får lika mycket uppmärksamhet.
Så till er föräldrar, ni som har småbarn; fy fan vilket jobb vi alla gör. Vi gör så gott vi kan. Och jag vet att majoriteten kämpar arslet av sig, att vi ibland gråter en stilla tår av utmattning. Att vi behöver stöd från omgivningen och inte dömande ögon när barnen får äta framför tvn. Vi vill inte höra hur trötta andra är, eller hur lätta barn vi har, för man kan va trött ändå.
Till er som gärna vill berätta om ert liv för trötta föräldrar: gör gärna det! Men fråga den där trötta mamman eller pappan hur den mår, en extra kram är välkommet, och lite uppmärksamhet och omtanke! Bara lite.
Att vara mamma är underbart. Lika underbart som det är krävande.
Jag kan se folks blickar när jag kommer släpande på tre ungar. Jag fattar vad dom tänker.
Ibland behöver vi föräldrar en paus i vardagen.
Kanske gå till gymet, ta en öl med en polare.. Ringa och gråta i örat på någon som orkar lyssna ett par minuter.
Döm inte folk så jävla hårt. Inte förän du gått en mil i deras skor. Och kanske inte ens då.
Kommentera